Ensam, lämnad och övergiven. Och i samma sekund som jag skriver detta lyckas också fröken Maggio sjunga "stackars mig, för ingen bryr sig om lilla jag" i mina högtalare. Och ungefär är så är det jag känner nu. Ska jag behöva vara hemma hela lovet och glo på en teveskärm medans resten av räkpatrullen lever livet i st anton? Kind of orättvist, huh? Och om jag saknar dom? Som tusan också. Det är dom jag brukar dela dom degiga lovkvällarna med, men inte nu inte. Nu får jag dela dom ensam, med min stackars säng. Och för att ingen ska få veta vem det är som klagar såhär mycket på livet så tänker jag inte ens skriva under med mitt räknamn. Ni får lista ut själva vem det är. pössss